.

-  Kom, vi tar det här repet, viskar Tim.

Camille och Tommy letar efter oss den här morgonen, de går in till mitt rum.
Där hänger vi, döda. Hand i hand.

Camille ringer till mina föräldrar och ber de komma.

Mamma och pappa ser ett brev.

"TILL MAMMA OCH PAPPA.

Jag och Tim har lämnat detta helvete nu, för att finna himmelen.

Det är vårt val, inte ert fel.

Ni behöver inte vara ledsna.

Jag älskar er och kommer alltid att göra.

Puss,

Connie, flickan som är på väg till himmelen."

SLUT


Ja, då var det slut på min berättelse "Ska jag hoppa?"
Ni kan se hela berättelsen i 6 delar under kategorin "Min berättelse - ska jag hoppa?"

Vad tyckte ni?

Doktorn kommer in med en hel familj efter sig.

Mannen har en svart kavaj, hatt och grå mustasch, han ser ut att vara minst sjuttio år.

Han tar av sig den svarta hatten och ser nu ut som fyrtio.

Kvinnan som kommer in direkt efter har en stor pälsjacka, jeans och klackskor med ungefär åtta centimeter hög klack.

Hon ser ut som en bortskämd tonåring, men är nog i trettiofem årsåldern.

Efter ett tag kommer en riktigt snygg kille in. Han ser ut att vara i min ålder.

Han har jeans som hänger nedanför hans rumpa, halvlångt brunt hår som spretar åt alla olika håll och en munkjacka.

Deras hus är enormt och snyggt.

I hallen hänger en stor kristallkrona, en spegel av guld och massor av coola prylar.

- Det här är ditt rum, Connie, säger Camille, kvinnan som nu är min fostermamma.

Jag går in i rummet, det är en säng bredvid ett fönster, en garderob bredvid den lilla teven och massor av vanliga saker.

Det är rätt likt mitt förra rum, hemma. Förutom dom tråkiga färgerna i det nya rummet.

- Gillar du det, frågar Tommy, min fosterpappa.

- Det duger, svarar jag.

Jag stänger in mig på rummet.

Jag sätter mig vid den splitternya datorn som står på skrivbordet.

- Tim, ropar Camille från köket. Du har fått brev!

Jag hör snabba trappsteg.

- Får jag komma in, frågar Tim.

Han står i dörröppningen till mitt rum, med ett brev i handen.

- Visst, svarar jag. Vem är det ifrån?

- Det du!

Jag får tag i brevet och öppnar det.

- Vad har du fått det ifrån?

- Brevlådan, jag har en brevvän, är det något fel eller?

- Det här är ju ifrån mig.

Vi rör varandras generade blickar och kysser varandra på munnen.

- Är det här din fosterfamilj också, eller, fortsätter jag.

Han nickar.

- De misshandlar folk, vi måste härifrån, säger han hysteriskt.

Vi sticker i natt, säger jag oroligt.

Ska jag hoppa? - del 4.

Pappa kommer hem och ropar:

- Connie, vi glömde en sak. Connie?

Han går upp till övervåningen och ser att badrumsdörren är låst.

- Connie, är du där, ropar han och hör att badkaret är på.

- Älskling, kommer du ropar mamma.

- Connie svarar inte och det är låst till badrummet, ropar pappa tillbaka.

Pappa bryter upp dörren med en kofot och mamma springer fram till badkaret.

- Ringa ambulansen, skriker mamma hysteriskt och drar upp mig ur vattnet.

Mamma kramar mig och gråter enda tills ambulansen kommer.

Jag vaknar upp och ser mammas och pappas oroliga ansikten, runtomkring ser jag maskiner och bara vita färger.

- Är jag död, frågar jag tyst.

- Nej, du är på lasarettet, svarar mamma och pappa.

En doktor kommer in.

- Har hon gjort självmordsförsök någon gång förut, frågar doktorn.

De tittar på mig en lång stund och får till slut ur sig ett ja.

- Det här är allvarligt, Connie. Har du tagit droger någon gång?

Jag nickar.

Doktorn går ut och pratar med en med kavaj, hatt och mustasch, sedan kommer han in igen.

- Connie, får jag låna dina föräldrar en stund?

- Visst, svarar jag med ett stort leende.

De går ut och pratar i säkert tjugo minuter.

Mamma och pappa kommer in igen fast utan doktorn.

Det är tyst ett långt tag.

- Du kommer bo i en fosterfamilj i den snara framtiden, får mamma ur sig med gråt.

- Va skojar ni eller, skriker jag argt.

- Nej, älskling. Mamma har rätt, säger pappa tröstande och tar bort en tår i ögat.

- Ni är ju helt jävla sinnessjuka. Jag kommer aldrig förlåta er för det här. Stick härifrån!

- Vi kommer alltid att älska dig, säger de.

- Stick, sa jag ju!

Jag börjar gråta.

De kramar om mig och går sedan ut.

På vägen hem känner jag hur det vibrerar i min ficka. Jag tar upp min svarta, splitternya sony ericsson mobil.

- Hej, det är Connie!

- Hejsan, Connie, det är Karin, säger en pipig röst.

- Och du är?

- Din psykolog, du är ju dum i huvudet. Det minns du väl?

Jag hör Tessys fula tantskratt och sedan ett pip.

De hade lagt på.

Det börjar bli mörkt och jag går ensam.

Hela kvarteret är tyst, inte en enda människa.

Plötsligt kommer det en svartklädd man, ungefär sjuttio meter bort.

Han kommer fram till mig, puttar in mig i skogen och kastar ner mig på marken.

Jag ser en svart mössa, glasögon och skägg.

Det är Bengt, matteläraren.

Jag försöker ropa på hjälp, men ingen är där.

Bengt våldtar mig i en kvart och springer sedan iväg.

Jag kommer hem och hör mamma och pappa prata.

Jag stänger igen ytterdörren.

- Var har du varit, frågar mamma oroligt.

- I skolan, svarar jag och stänger igen dörren till mitt rum hårt.

- Connie, mamma och jag åker iväg nu, säger pappa lugnt. Säker att du inte vill följa med?

- Helt säker, mumlar jag.

Jag hör bildörren stängas igen med en duns och ser bilen åka iväg.

Jag öppnar fönstret och ställer mig i det.

Jag ser hela stadens ljus.

Jag får en stor klump i halsen och tänker "Ska jag hoppa?", jag går ut fönstret och stänger det.

Jag går in till badrummet och fyller badkaret med vatten.

Jag sätter mig i badkaret och doppar ner hela kroppen under vattnet, jag håller andan.

Jag lägger i brevet i min väska och drar igen dragkedjan och går till skolan.

Den första jag ser är Tessy Åkerström, den populäraste i skolan, tjejen som alla vill vara kompis med.

- Fin tröja, säger hon till mig med ett jätteflin på läpparna.

- Tack, svarar jag lite smått mallig.

- Har du köpt den på BR eller, slänger hon ur sig med ett skratt.

Jag går därifrån och hör de andra skratta med Tessy.

Jag sätter mig i klassrummet, ingen är där så jag passar på att sätta mig längst fram.

Efter en stund kommer alla klasskamrater in, en efter en.

Till sist kommer Bengt, matteläraren.

- Har alla gjort läxan, frågar han.

En tredjedel av klassen svarar ja och resten sitter tysta med sina mobiler.

- Då får vi se hur det går med provet idag då.

Alla tittar upp och det är helt knäpptyst i säkert en minut.

Till sist skriker Martin, en kille i klassen som alltid står i centrum:

- Vi har inget prov idag!

- Jo, ett oförberett prov.

Alla suckar.

Martin tittar bak på Tessy och hon vinkar till honom.

De är nämligen tillsammans, de passar tycker jag.

Båda är stora egoister, ingen av de gillar skolan och det viktigaste för de, de har status.

- Vi börjar med en fråga, säger Bengt glatt och börjar skriva ett tal på tavlan.

- Någon som kan?

Jag är den enda som räcker upp handen.

- Ingen? Frågar han smått irriterad på rösten. Då tar vi provet!

Efter sista lektionen går jag fram till mitt gröna skåp, med en lapp där det står "Connie Andersson" med stora bokstäver.

Jag tar ut mina saker och går hemåt.