.

Doktorn kommer in med en hel familj efter sig.

Mannen har en svart kavaj, hatt och grå mustasch, han ser ut att vara minst sjuttio år.

Han tar av sig den svarta hatten och ser nu ut som fyrtio.

Kvinnan som kommer in direkt efter har en stor pälsjacka, jeans och klackskor med ungefär åtta centimeter hög klack.

Hon ser ut som en bortskämd tonåring, men är nog i trettiofem årsåldern.

Efter ett tag kommer en riktigt snygg kille in. Han ser ut att vara i min ålder.

Han har jeans som hänger nedanför hans rumpa, halvlångt brunt hår som spretar åt alla olika håll och en munkjacka.

Deras hus är enormt och snyggt.

I hallen hänger en stor kristallkrona, en spegel av guld och massor av coola prylar.

- Det här är ditt rum, Connie, säger Camille, kvinnan som nu är min fostermamma.

Jag går in i rummet, det är en säng bredvid ett fönster, en garderob bredvid den lilla teven och massor av vanliga saker.

Det är rätt likt mitt förra rum, hemma. Förutom dom tråkiga färgerna i det nya rummet.

- Gillar du det, frågar Tommy, min fosterpappa.

- Det duger, svarar jag.

Jag stänger in mig på rummet.

Jag sätter mig vid den splitternya datorn som står på skrivbordet.

- Tim, ropar Camille från köket. Du har fått brev!

Jag hör snabba trappsteg.

- Får jag komma in, frågar Tim.

Han står i dörröppningen till mitt rum, med ett brev i handen.

- Visst, svarar jag. Vem är det ifrån?

- Det du!

Jag får tag i brevet och öppnar det.

- Vad har du fått det ifrån?

- Brevlådan, jag har en brevvän, är det något fel eller?

- Det här är ju ifrån mig.

Vi rör varandras generade blickar och kysser varandra på munnen.

- Är det här din fosterfamilj också, eller, fortsätter jag.

Han nickar.

- De misshandlar folk, vi måste härifrån, säger han hysteriskt.

Vi sticker i natt, säger jag oroligt.